Det är januari 2016. Snön yr lite lätt från den mörka himlen. På Bäckagårds IP står ett gäng herrar och huttrar. Den ena mer påpälsad än den andre för att hindra den skånska kylan från att göra sig allt för påmind. Vinterträningen har börjat för AC Kvarnby.
Det här var nämligen året då AC Kvarnby skulle ta revansch. Främst på sig själva. Efter förra årets degradering från Division 6 var hela laget; spelare, tränare och styrelse, helt överens om att sejouren i Division 7 skulle bli kortvarig. Därför körde man igång med vinterträningen tidigare än någonsin. Claudio Leyton hade tagit över huvudansvaret fån tidigare tränaren Mikael Eriksson, som klev ner om assisterande tränare och bollplank. Det var med tillförsikt som hela laget såg fram emot vad som komma skulle.
Säkerhetshandtagen åker långsamt ner och låser sig för alla som satt sig för att hänga med på åkturen. Nerverna börjar så sakteliga krypa ändå ut i fingerspetsarna. Adrenalinet börjar långsamt pumpa ut i ådrorna. Med ett ryck startar karusellen sin färd med många förväntansfulla personer med på färden. Efter en kortare transportsträcka börjar en långsam uppförsbacke där vagnarna i karusellen inte går allt för snabbt. Man riktigt hör hur maskinerna får jobba för att få upp de tunga vagnarna.
I slutet på februari satte så äntligen matchandet igång med en träningsmatch mot Kyrkheddinge. Och även om resultatet inte var till belåtenhet (2-3) så kunde man ändå skönja en bit av det nya AC Kvarnby. Med en ny uppställning, en form av 3-5-2, kunde man se tendenser till ett än mer spelande fotbollslag.
Nytt för den här säsongen var att AC Kvarnby deltog i en vinterserie med lokala lag från olika divisioner. När februari blev till mars, och vinter blev till vår, var det spelsuget ACK som tog sig an uppgiften att bemästra lag som till vardags huserade i Division 5, 6 och 7. Det hela föll väldigt väl ut och efter storsegrar mot Division 7-lagen kunde man även gå segrande ur möten med exempelvis Division 5-laget Uppåkra (3-2). I slutändan kunde AC Kvarnby stoltsera med att faktiskt ha vunnit hela vinterserien! Visserligen saknades där fortfarande en del kontinuitet hos de azurblå, över 30 spelare hade använts under försäsongen, men det var fortfarande ett lag välpumpat med självförtroende som äntligen kunde se fram emot seriepremiären.
När vagnarna nästan är ända uppe vid det första stupet börjar de berömda fjärilarna i magen äntligen göra entré. Äntligen kommer det man har längtat efter. Man står på sin topp och ska bara släppas rakt ner. Innan man ens hinner tänka är man nästan nere på marknivå igen.
Premiärmatchen i Division 7 spelades för AC Kvarnbys del på Rosengårds IP. För motståndet stod KSF Makedonija, även de degraderade från Division 6 förra säsongen. Det hade tisslats och tasslats i Malmöfotbollen om att det var AC Kvarnby, Seved och till vis del Makedonija som skulle slåss om seriesegern i år. Kanske var det favoritskapet i kombination med en strålande försäsong som gjorde att tuppkammen möjligen växte sig alltför hög. Premiärmatchen blev ett ordentligt uppvaknande. Siffrorna 4-0 blev ett tungt bakslag och där fanns en hel del att fundera på.
Att högstanivån i AC Kvarnby är hög visste man om. Det hade man om inte annat bevisat på försäsongen. Och man studsade trots allt tillbaka ganska så snabbt efter den svidande premiärförlusten efter att ha besegrat Möllan (senare under säsongen uppflyttade till Division 6 via kvalspel) med 6-0 efter stundtals bländande spel. Men marginalerna har under säsongen inte riktigt varit till AC Kvarnbys fördel. Det förkunnas under vårens möten med bl.a. Seved, Malmö Boys och inte minst Näset där AC Kvarnby i kritiska och matchavgörande lägen inte bemästrade att matchvinnare. Våren tog slut nästan lika snabbt som den började och AC Kvarnby hade redan tappat mark till toppen av tabellen.
Färden i berg- och dalbanan fortsätter. Resan uppåt börjar igen. Kanske blir den här backen roligare. En sista lång uppförsbacke tar vid. Kanske är det ändå denna som gör väntandet i kön mödan värd. Förhoppningarna tar så sakteliga vid igen.
Ett ständigt återkommande påpekande i ACK:s omklädningsrum under sommaren och hösten var att man fortfarande hade allting i egna händer. Sanning så långt. Men det var många tuffa matcher som väntade på de olika fotbollsplanerna runt om i stan. Var det inte fysiskt tuffa motståndare så var det yttre omständigheter som ledde till skrivbordsseger som påverkade laget på olika sätt.
Man hanterade målvaktssituationen på ett ganska bra sätt under höstsäsongen. Peder Holst, som varit ohotad etta under en längre tid, var inte längre närvarande vid träningar och matcher. In kom Abbas Safawizadeh och stod i mål med den äran. Även utespelaren Christoffer Ahlgren, som tidigare har en bakgrund om målvakt, vaktade buren med bravur i de matcher det behövdes. In som en joker i leken kom även anfallaren Zaidoon Latoof, med meriter långt bättre än Division 7-spel.
AC Kvarnby blixtrade också till långa stunder under hösten. Man gjorde processen kort med lagen som låg i botten av tabellen och öste samtidigt in mängder med mål. Men det var i de avgörande matcherna det brast. De berömda marginalerna var aldrig riktigt på rätt sida. Matcherna i slutspurten mot Afro och Seved blev ett abrupt bevis på detta faktum. Så istället för kvalspel fick de blåklädda istället stå kvar hemma på Bäckagård och se Seved fira serieseger i säsongens sista batalj. Det var slutspelat för ACK:s del och säsongen var till ända.
När sista stupet syns börjar folk i karusellen skrika. En efter en som vagnarna rullar nerför. Det går undan. Plötsligt sitter man där allting började. Säkerhetshandtagen öppnas nu med ett ryck. I vimlet hör man någon brista ut i ett ”en gång till!”. Samtidigt börjar folk runt omkring snabbt lämna karusellen för att åka vidare. Själv sitter man kvar och frågar sig själv – var det inte roligare och bättre än så här?
